Grusholmen

Strax utanför Öd i centrala Kramfors ligger en liten ö – Grusholmen,  som jag länge velat besöka. Jag har  kikat mot den när jag promenerat efter stigen som löper från Kramfors till Sandviken och  hoppats att jag någon gång skulle få komma ut  dit. Strax utanför ön ligger något som ser ut som ett sjunket skepp men något skepp är det inte! Vad det är får jag forska vidare på. Det är dock inte helt lätt att hitta information om Grusholmen men de äldre från trakten borde ha en del att berätta om ön.

Namnet Grusholmen sägs härstamma från sågverksepokens tid då segelfartygen kom till Kramfors för att lasta virke. För att stabilisera de olastade skeppen hade de barlast, oftast i form av sten och grus. Innan lastningen av virke kunde ske så dumpades barlasten vid Grusholmen.  På gamla foton kan man se stora segelfartyg som ligger på redden utanför ön.

Det har också funnits en pråmslip där, kanske det var den stora byggnaden som syns på bilden under.

Foton tagna från Öd omkring början av 1900-talet.

Gösta, som är en drygt 80-årig granne till mig har berättat att när han var ung så användes Grusholmen som motorcykelbana av traktens ungdomar. Det kan inte ha varit det lättaste att frakta cyklarna från fastlandet ut till ön men det besväret hindrade inte ynglingarna. De använde ön fram tills dess att de erbjöds ett nytt område i Kramfors. Från Gösta har jag också fått information om att man även åkte ut till Grusholmen för att bada, men det är nog inte många som skulle vilja göra det idag, då det ligger mycket järnskrot och sjunket timmer i vattnet.

En stor rostig skylt visar ett idag inaktuellt meddelande. Här passerade många fartyg en gång i tiden.

Ända sedan jag flyttade till Kramfors 2004 har jag velat komma ut till ön men det skulle dröja ända till maj 2011 innan jag fick möjligheten. Vi valde kanske inte det bästa landstigningsstället, men det var i alla fall grunt och sandbotten i den vik  där vi styrde båten in mot stranden.  Ute i vattnet runt ön finns det mycket sjunkna dykdalber som kan ställa till en hel del förtret på en båtmotor, så sista biten rodde vi och kryssade oss in mellan sjunken bråte.  När vi klev ner i vattnet insåg vi att det var ingen vanlig sandbotten, för vi sjönk djupt ner i dy och stövlarna blev fulla av en svart kletig sörja.  Efter lite trixande hade vi fått upp båten på stranden och kunde äntligen få börja utforska ön.  Det råder ingen tvekan om att det varit mycket aktivitet där under sågverksepokens era. Utspritt på stora delar av ön finns jättestora rostiga bultar, kättingar och en massa annat järnskrot. Runt nästan hela strandlinjen ligger en hel del av de stenar som utgjorde barlasten. Stenarter som inte finns naturligt på våra breddgrader så  jag tog med några hem som minne.

Ungefär i mitten på ön finns två igenvuxna ”sjöar” och mitt emellan dem har det nog varit en väg som vi följde. Men usch vad mycket mygg det var där! Vi kunde inte stanna till utan det var till att gå oavbrutet för att inte helt infångas av de blodtörstiga insekterna.

Det finns också en stig som löper över nästan hela långsidan inne på ön. Uppe vid den högsta punkten stannade vi till. Vad var det vi såg? Ett jättestort spindelnät?

Nej, något spindelnät var det inte, inte heller fångstnät för fåglar, utan det är nog kvarlämningar efter de paintball-arrangemang som hölls där för några år sedan.

Vi fortsatte vår utforskning mot de södra delarna och hittade de övermossade och förmultnade resterna efter den stora byggnad som syns på det gamla fotot.  Runt dessa byggnadsrester låg en hel del intressanta saker och jag lät kameran jobba för högtryck.

 

 

 Djurlivet

Trots att ön är obebodd så innebär det inte att det saknas liv.  Mitt framför våra fötter flaxade en skrämd kanadagås upp från sitt rede och jag knäppte snabbt ett foto innan vi skyndade därifrån.  De måsar som ruvade var däremot inte lättskrämda, utan de attackerade oss som om de var flygande stridsplan.  Bävern verkar också gilla att vara på Grusholmen, även om det ter sig som en omöjlig uppgift att dämma upp Ångermanälven, men den vetskapen saknar  bävern….

Spår efter bäverns härjningar finns här och där på ön!

Kanadagäss-ägg

En skata som fått sätta livet till!

Jag hade kunnat stanna länge på Grusholmen men efter två timmar var mina vänner färdiga med utforskandet och därmed så beslöt vi oss för att fara hem.

Så jag säger farväl för denna gång men jag kommer att återvända!